ThereeseP

Vet inte hur många gånger jag har suttit här och svettats, svettats för jag har varit så nervös. Samtidigt som dropparna har runnit längst ryggradden har fjärilarna i magen funnits där och leendet på läpparna. Nu sitter Jag här nästan 9 år senare. Jag är inte nervös längre men leendet finns kvar och så även några fjärilar. Första gångerna visste jag knappt hur man tryckte biljetten men nu är jag en rutinerad tågresenär. Det har varit en fantistisk och underbar resa och jag hoppas att vi alltid kommer att färdas tillsammans. Det kvittar hur ofta vi är så längtar jag alltid till nästa gång vi ses. Nu är jag inte påväg till en 16 årig pojkspoling med blåa prasselbyxor utan en man, min man! Huset är inte dina föräldrars, utan vårt! Det hade man knappt kunnat föreställa sig, eller jo jag har föreställt och drömt om det, drömt om vårt liv tillsammans men inte ens i drömmen var det så underbart som det har blivit! Mitt liv, vårt liv tillsammans! Älskar dig!

Sitter på jobb o läser bloggar. Tittar på min egen och funderar på varför jag skriver en blogg. Är det för att jag själv ska kunna gå tillbaka och titta vad jag har gjort de senaste dagarna, veckorna, månaderna och åren? Eller är det för att jag ibland känner för att skriva av mig, bara sitta ner i lugn och ro och fundera och få det nerskrivet? Eller är det för att ni där ute ska kunna följa mig lite, ha koll på vad jag sysslar med och hur min vardag nu ser ut? Med tanke på att det inte är överdrivet många som läser bloggen så kan jag väl stryka det alternativet direkt.

Jag vet inte om ni har fått den känslan som jag ibland får. Att tiden går och vad har jag hunnit med?! Jag är på väg att bli 25 år och huvudet säger att jag är typ 20. Kroppen däremot känner sig som 60. Spela match igår och idag känner jag av varje blåmärke och varje muskel som värker, o då spelar jag i Div 4. Hade bara kunnat föreställa mig hur jag hade känt mig om jag spelat matchen som gick i uppe i Kristianstad.

Jag kommer ihåg hur man kände sig när man klev in i Husies källare, ner i omklädningsrummet bland alla div 1 spelare. De rutiernade som Nordan och  Thai var ju gamla ;) och sen var där Lina som var 25 som också ansågs gammal =) Hon var rutinerad och hade inte riktigt samma chargong som vi yngre. Då var man en liten skit, nästan yngst i gänget. Nu sitter man här själv. 25 bast och verkligen bland de äldsta i laget. När hände detta? Måste förövrigt skriva att de e grymt roligt att läsa att Lina äntligen spelar Allsvenskan, Grattis! Så jäkla kul! Synd att man inte själv är kvar där och får möta henne och alla andra man känner!

Mycket osammanhängande babblande, många tankar som väcktes när jag läste Emelie ölanders blogg. Hon beskriver känslan av att spela fotboll på ett riktigt bra sätt. Känslan av att stiga ut på plan, känslan av att göra en riktigt härlig glidtackling och känslan av att vinna! Visst finns känslorna kvar där men de är inte så extrema som när man spela i allsvenskan. Det är något magiskt att stiga ut på plan med över 1000 åskadare, att läsa dribblingen och plocka bollen från Hanna ljungberg eller att sätta dit ett avgörande mål från 25 meter! Det går inte att beskriva, men Ölander försöker och gör det bra ett bra sätt.

http://na.se/bloggar/emelieolander/1.1139789-emelie-olander?blogPostAction=view_post&postingId=19.542767  

Ni ska dock veta att jag inte är bitter, jag har valt att lägga skorna på en hylla i div 4. Främsta anledningen var att jag varit skadad allt för länge, man orkar inte hålla på när kroppan säger nej, men sedan var det även för att det kommer nya skeden i livet, jag fick ett jobb som jag älskar. Jag har köpt hus, är tränare tillsammans med mannen och liver bara rullar på. Men ibland saknar man bara känslan som infinner sig när man spelar fotboll på hög nivå.

Nu ska jag tillbaka till verkligheten, till jobbet och sen en 30 minuterns bilfärd till st Olof där det är dags för B-lagsmatch. Jag kan inte säga något annat än att jag ÄLSKAR mitt liv trots att jag snart är 25 år =)

Vaknade med ett svullet öga, vad är det som händer??